Vi får ju ibland hem hundar på besök under en helg. De har fått lämna sina hem, som kan ha varit jättebra eller usla för en hund, för att hamna på ett ställe med många hundar där de träffar massor av nya människor. Så dyker ännu ett nytt par människor upp, man tar en promenad i skogen (som vanligt är på det nya stället) men sedan får man åka tunnelbana. I bland kanske för första gången. Uppför trapporna, sedan möter man en ny miljö med bilar, trafikljus, människor i mängd och en massa nya dofter. Oj, oj, oj, vad ska man tro?

Sedan bär det in i en port, åka konstig liten hiss där man kan skymta golvet försvinna utanför och så kommer man in i en lägenhet. Nya dofter, en hink med hundleksaker, en hundsäng, en människosäng... Långsamt eller i ett huj undersöks den nya miljön. Människorna kollar in vad man gör och hur man verkar ta in det nya. De har fått för sig att det är bra om hunden efter att ha bekantat sig med den nya miljön får komma ut på en kort kisspromenad igen för att, och det är poängen, komma tillbaka till en miljön som man åtminstone sett förr.

Hundarna tar det hela olika, beroende på personlighet och tidigare erfarenheter. Vi får oftast får hem hundarna på fredag kväll. Efter inkänning och kisspromenaden är vi förstås hungriga, och därför gör vi i ordning vår fredagsmat.  Sambon och jag tycker båda mycket om att laga mat. Vi är samspelta i köket, och det blir nog rätt bra energi när vi tillsammans fixar käket. Och här kommer min spaning: Det här är den stund när hundarna verkar slappna av särskilt bra. Ofta väljer de att ligga i köket (bra tycker vi, för då slipper vi fundera över vad de har för sig). Att aktivera en hund gör dem just aktiva, men om man inte göra något alls blir en del hundar hyperaktiva av sig själva. När vi äter kan en del vakna till igen och testa i vilken grad man kan tigga till sig mat. Men under själva matlagningsstunden kopplar de av bra.

Som en illustration ser du nedan fredagens lamm- och svampragu (den blev godare än den ser ut) och en avslappnad fröken S på köksmattan.

Men generellt är det fantastiskt vilken förmåga hundarna har att leva i nuet. De flesta finner sig snabbt till rätta och gillar det som under en  helg erbjuds i form av promenader, lek, bus, mat och - inte minst - lite lugn och ro.

Helgens persmishund var inte sugen på några långpromenader. Lilla fröken S, kampis/rottisblandning, verkade dock trivas bra bland höstlöven i Vasaparken. Där finns tillräckligt med saker att  upptäcka. Hon lärde sig jättesnabbt att kamera betyder godis, och ställde gärna upp som fotomodell. Hon lärde sig också att om hon slutade bita i kopplet så kunde man också få godis. För att kunna sluta måste man börja också... jag tror faktiskt att hon tänkte i så många led.

"Gäsp, vad det är tråkigt att vänta på tunnelbanan."

"Men lite träning på överaskande möten i trång miljö bjuds det på. Inte för att jag behöver träna på sådant, kan det rätt bra!"