... så ligger vi i gräset igen och är tacksamma för trädets skugga.

Men nu: Snöovädret har vi kanske inte märkt så mycket av - t-banan funkade iaf ;-) - men allt är vitt, vitt, vitt. Bilarna är översnöade och gatornas smutsgrå sörja är täckt av ren snö. Visst längtar man efter grönska och värme men snön uppskattas av många hundar och vi kan ta kvällspromenader med vovvarna i skogen i stället för att harva runt i villaområdet. Snön lyser tillräckligt för att man ska hitta och det är en speciell magisk känsla att gå i skogen med enbart snöljus. Alldeles själva är vi för det mesta också. I går fick vi ta promenaden med helghunden R som blev riktigt glad över att se oss. Det värmer.

"Man får den hund man behöver, inte den hund man vill ha." Så sade Cesar idag. Tänker på C och funderar över hur enkelt och trivsamt (och alldeles, alldeles underbart...) livet hade varit med henne. Kanske behöver jag någon som ställer mer krav, sätter lite mer fart på mig?

Här en cykel med istappar kring ekrarna och infrysta handskar på pakethållaren. Och R (helgkompisen) som snabbt tappade intresset för vinterskulpturen.

Full fart mestadels har det varit med nya kompisen R. Bra av- och påknapp!

Vi "miljötränade" lite på Brunnsvikens is. Att inte-bry-sig-om skridsko- och skidåkare kunde han redan!

Sorgliga nyheter har nått oss ifrån Skåne. Någon har satt eld på Buhres, en institution i Kivik. Här finns - fanns! - det allra trevligaste sillstället på Österlen. Här kunde man få en sillmacka, eller någon annan enklare fiskrätt i "kioskdelen" (tänk korvkiosk med utesittplatser, men fiskrätter och mycket, mycket bättre tillagade), handla råvaror eller tillagat i butiken eller äta lyxigt i finrestaurangen. Allt beläget i Kiviks hamn. Ögat är en smula vått och våra tankar går till ägarna. Hoppas ni kan och orkar bygga upp detta igen. Det var ett obligatoriskt stopp på det årliga Skånebesöket (där sambon har sina rötter).

Sillmacka, endast 39 kronor och godare än så här blir inte stekt strömming! (Av någon anledning kallar skåningarna strömming för sill.)

Baksidan av Buhres, med den enklare sillkioskserveringen på kortsidan. Man blir alltid glad över välkomnande hundskyltar, även om man inte har en hund med sig. Tänk på det, näringsidkare!

Butiken, hur mycket smarrigheter som helst. Bortskämd stockholmare känner sig som hemma. Men bättre ändå...?

Den nyare lyxigare restaurangdelen som vätter mot hamnen. Här finns en fantastisk fiskbuffé med fokus på sill om man är hungrig. (Här såg vi Sven-Bertil Taube unna sig ett glas vin i samband med uppträdande på höstens äppelfestival. Tokvarmt i september - jag svettades i min ylletröja.)

Och slutligen utsikten över havet, strax vänster om Buhres vid parkeringen. Hade jag varit lite längre hade man sett mer av havet :-).

Rimfrosten har intagit Stockholm. En del klagar på fukten här som gör att kylan känns värre än annorstädes. Men bidrar inte den till den fantastiska rimfrosten som vi har nu? Jag kan inte minnas något liknande. Snö på grenar är fint, men rimfrosten mejslar ut grenar och löv (jo, en del träd har löv kvar, vet inte vad de hetar). Desto färggladare lyste tulpanreklamen vid St. Eriksplan. För övrigt; hundlös och saknar C.

Senaste helgernas permishund C är på prov hos en riktig familj. Jag kan inte tänka mig att annat än att det går bra, en sådan hund lämnar man inte tillbaka.

Jag hoppas hon hamnar någon som får henne att blomma ut i hela sin potential. Hon är ju väldigt lugn och tar inte mycket plats (utom i soffan, då   ). Vi har försökt få igång henne på olika sätt, lekinviter, pinnjakt, balansgång, godissnögubbar, gömda toarullar med god osv. Ibland kommer hon loss rätt bra. Det känns som om hon inte riktigt är van att "leka" med människor. Ser hon lekande hundar blir hon jätteintresserad och upplivad. Förhoppningsvis kommer hon att lära sig att tycka om bus med människor lika mycket som mys. Hon är väldigt lyhörd för kroppspråk och det hade varit kul att använda det på något sätt. Vi saknar dig men önskar dig all lycka, C! Här är några bilder från förra helgens promenad i Hagaparken.

I vissa av Cesars program ser man hur lång tid det tar från att han träffar en stressad/rädd/aggressiv hund till dess att den gett upp och lugnat sig. Nedan finns en bildserie från nyårsaftonen som visar hur lång tid det tog för C att komma upp i värdinnans knä - knappt tre minuter. Först ville hon upp i soffan där helgmatten satt. Men den var inte hundtillåten och det räckte att jag skakade på huvudet och tyst sa "ah, ah". Då lommade C iväg till värdinnan. Först lade hon en tass i hennes knä, sedan en till. Öronen var slickade bakåt som för att säga att hon inte ville vara oförskämd, men om det gick för sig så... Eftersom det verkade gå bra kom sedan ett bakben och sedan det sista benet (00:26:56). Fortfarande lite avvaktande satt hon nu vid sidan av och lite på värdinnan i den rätt smala fåtöljen. Fortfarande inga tillsägelser så nu lade C sig ned och strax åkte huvudet ned. Några sekunder ytterligare så hade hon lagt sig tillrätta och låg hopkurad i knä mycket nöjd och mycket avslappnad (00:29:01). Myspluttan, där låg hon sedan resten av kvällen. (Kul med kamerans tidsangivelser som gör att man kan kolla tidsförloppet!)

En riktigt god fortsättning på det nya året önskar jag er alla!

En nyårshelg på den skärgårdsö vi besökte skulle vara en dröm för de flesta hundar. Inte en endaste smällare hörde vi, inga fyrverkerier syntes till under hela helgen! Tvåtimmarsresan med Waxholmsbåten var inga problem för C. Inom en minut låg hon under bordet på sin filt (efter att snabbt ha insett att medpassagerarhundarna inte var något att bry sig om, så blev det både på dit- och hemresa).

"Nyss ilandstigen, vad väntar här?"

"Ah, vilken utsikt vi kommer att ha!"

"Lite synd att soffan inte var till för hundar. Men det löste sig ändå. Att man är en ståtlig byracka på 25 kilo behöver inte betyda att man inte kan vara knähund. Tolvslaget brådskar inte, ligger bra här hos den trevliga värdinnan!"

   "Dagen efter var alla med på en trevlig tvåtimmarspromenad runt ön. Hav, sjö och skog hanns med. Mördarsvanarna bryr jag mig inte om trots varningsorden. Jag äter mycket heller lite vintergräs."

   "I skogen fanns fullt med spännande luktspår. Ville gärna bevisa att jag visst skulle funka utmärkt som jakthund, och då få bo kvar hos värdparet som tyckte att den egenskapen var det enda som saknades hos mig. Men min permishusse och permismatte sade att det inte alls gick för sig att gå lös. Mot reglerna..., hm så dumt!"

"Efter en skön helg passar det bra att sova bort båtresan hem. En filt under ett bord är allt som behövs. Zzzzzzzzzzz"