Segdragen förkylning och ögoninflammation gör tillvaron lite pestig. Inte kul att vakna som Marty Feldman. Men idag tog vi oss ändå till ridlektionen (missade förra). Efter det känner jag mig nästan helt frisk! Det är så spännande att lära känna hästar. Lite nytta har jag av hunderfarenheten, annat är helt obekant. Ibland kan jag plock fram attityden, "nu gör vi så här", veta vad man vill och inte krångla till det. Men ibland har jag noll koll  och det blir panikvarning. Det är lätt att känna sig liten när hästen pinnar på allt fortare åt ett håll som jag inte alls tänkt mig och verkar vilja sträcka ut ordentligt. Huuuuh. Hittills har det löst sig och jag försöker komma igen och samla mig. Tre djupa andetag. Men det är häftigt när det fungerar att styra och stanna hästen så som jag själv bestämmer (ja, det är på den basnivån jag rör mig). Och så är det säkert väldigt nyttigt att flytta sig ut ur bekvämlighetszonen och utmana sig själv. Har ingen bild på kvällens häst (söt var han), så det får bli en gammal bild från Wijs trädgårdar. Tittar man noga så ser man en ängel av hönsnät med vingar av... rostig plåtfläta? Sinnligt vackert, och en skyddsängel för dem som behöver det, nu.