När vi i helgen skulle åka till Skottvångs gruva tog vi inte 53:an och 57:an utan de där tunna små vägarna som  inte har något nummer. Ett helt nytt landskap visade upp sig! Jag fick riktig "semesterkänsla". Sådär som när man far runt med hyrbil i Italien och vet att det inte är de större städerna som ger den största upplevelsen, utan det där andra.

Som den fåniga stadsbo jag är får jag ständigt den där overklighetskänslan när jag inser att de där gyllengula åkrarna inte bara är vackra avbrott i granskogen (verkligheten sedd genom bilfönstret), utan DET SOM BLIR VÅR MAT. (Ursäkta det var inte meningen att skrika.) Och de där gren-jord-trä-samlingarna man ibland ser längs vägarna, vad är det och varför gör di på detta viset?

Nåväl, vi såg en helt annan bild av Sörmland. Resan dit tog också tre gånger så lång tid som hemresan när det fick bli nummer-vägarna. Nog finns det mål och mening i vår färd - men det det är vägen, som är mödan värd.

För övrigt lider jag av schäfersjuka. Jag vill ha en schäfer! Förra helgens permishund är redan på prov. Lyckliga människor! Jag missade också kvällens hundpromenad pga en kombination av tidsoptimism och deadline. Sambon, som fick ta promenaden utan mitt sällskap, rapporterade om en trevlig men försiktig husky-blandning.