Alla årstider har sin charm, och min favorithöstmånad är september. Och vilken september vi har haft i år! För två år sedan hittade vi ett solrosfält bortom vårt fritidsområde. Tusentals solrosor solade sina ansikten i höstsolen. När vi åkte förbi i år för att titta visade det sig att det på ena solrosodlingen odlades havre och på den andra växte mest midjehöga baldersbrå (?) och tistlar. De sistnämnda fick hunden att ledsna på fotoexkursionen. Tistlar sticks! Men på båda ställen stack ståtliga solrosor upp sina ansikten. Husgrodan gottar sig också i höstsolen.

I morgon hämtar vi förhoppningsvis en permishund. Kanske blir det M igen, kanske blir det någon annan.

Än så länge kan man ta kvällspromenad i skogen, men det märks att hösten snart är här. I kväll var det rejält varmt under väst och jacka. Hunden, en schäferblandning, gick fint i kopplet och skötte sig bra vid möten också. Vi "lärde" honom att leta godisbit gömd i skog. Han fattade snabbt, så från att bli stressad över att en i flocken gick iväg för sig själv så övergick han till att förväntansfullt vänta på att det var dags att leta. Jag tänker att det var bra inte bara som nosaktivering, utan också att lite grann för att träna bort den sortens stress.

I dag var det vanlig arbetsdag, men i går var det öppet hus hos omplaceringshundarna. Full fart från morgon till eftermiddag, för mig med servering av grillad korv och som "hundparkeringsvakt". Det kom många glada besökare, både två- och fyrbenta och det är svårt att inte glädjas över så mycket intresse och engagemang. Dagen avslutades med rastning av tre chihuahuor. Märklig känsla att promenera i skogen med så små varelser. De känns knappt i kopplet. Men de beter sig precis som hundar! Jag glömde att ta med kameran, så här kommer en bild till på helghunden. De flesta brukar tycka om att stå eller sitta i hundfåtöljen och titta ut genom fönstret. M är den förste som helt sonika har hoppat upp och satt sig i fönstret.

Han har energi, den lille M. Kreativ är han också. Trots fyra timmars promenad inkl. fika har han haft energi att hitta en aktivitetstärning, pennor, strumpor, skurborstar och annat skoj som han gissar att vi också skullle vilja ha... Som tur är går han gärna med på byten. Godis eller hundleksaker. Grävstund i Hagaparken blev en av dagens höjdpunkter. Frågar man honom är nog bottennappen det där onödiga som människorna kallar passivitetsträning - sitta stilla på bänkar, så dumt och tråkigt!

Det är alltid spännande att få veta vem man ska få ha hos sig under helgen. Den här gången blev det en liten - en jack russel. Ungefär ett år, full fart, pigg och glad och inga egenheter fick vi veta. Mitt i prick! Han for runt i tre timmar men sysselsatte sig själv utan att ställa till med några skador. En stor hund hade inte kommit undan med det hos oss, men vi märkte att man kunde säga till honom när han gjorde sådant han inte fick och han gick inte heller upp så mycket i varv. Så han fick hållas. Innan det var dags för kvällsisen han han sova i soffan en stund. Nu ligger han och sover i sängen. I vår säng... Det är bara undantagsvis permishundarna får den favören :-).

För exakt en vecka sedan såg jag Bo Kaspers orkester på Mosebacke. Trevligt, easy-listening-band tyckte jag, och följde gärna med bara för att jag alltför sällan kommer iväg på konserter. Fantastiskt! Varm, skön sensommarkväll i Stockholm och bandet gör sig definitivt live. Det där lite för polerade från cd-skivorna fanns inte där. Däremot en helt underbar trumpet. Det här var kvällen jag lärde mig att älska trumpet. Vilket ljud! När de spelade Vi kommer aldrig att dö fick jag för tredje gången i mitt liv tårar i ögonen på en konsert. Ack ja. Och så  hände något som aldrig  hänt förr: jag såg jättebra! Det var som en korridor mellan alla huvuden och ryggar framför mig så att jag trots mina 162 cm såg perfekt hela kvällen. Jag lyckades ta ett par bilder med mobilen och nu, efter en vecka, har jag lyckats föra över bilderna också.

Nedan finns en länk till en konsertversion av Vi kommer aldrig att dö. Tips: om man inte är på Ernst-Hugo-humör kan man börja titta/lyssna på 3:14.  I oktober kommer en samlings-cd med BOK. Ska defintivt köpa den!

http://www.youtube.com/watch?v=wxuZOkMIZEU&NR=1

När vi i helgen skulle åka till Skottvångs gruva tog vi inte 53:an och 57:an utan de där tunna små vägarna som  inte har något nummer. Ett helt nytt landskap visade upp sig! Jag fick riktig "semesterkänsla". Sådär som när man far runt med hyrbil i Italien och vet att det inte är de större städerna som ger den största upplevelsen, utan det där andra.

Som den fåniga stadsbo jag är får jag ständigt den där overklighetskänslan när jag inser att de där gyllengula åkrarna inte bara är vackra avbrott i granskogen (verkligheten sedd genom bilfönstret), utan DET SOM BLIR VÅR MAT. (Ursäkta det var inte meningen att skrika.) Och de där gren-jord-trä-samlingarna man ibland ser längs vägarna, vad är det och varför gör di på detta viset?

Nåväl, vi såg en helt annan bild av Sörmland. Resan dit tog också tre gånger så lång tid som hemresan när det fick bli nummer-vägarna. Nog finns det mål och mening i vår färd - men det det är vägen, som är mödan värd.

För övrigt lider jag av schäfersjuka. Jag vill ha en schäfer! Förra helgens permishund är redan på prov. Lyckliga människor! Jag missade också kvällens hundpromenad pga en kombination av tidsoptimism och deadline. Sambon, som fick ta promenaden utan mitt sällskap, rapporterade om en trevlig men försiktig husky-blandning.