Vem hade trott att man skulle kunna se Ultravox, Human League, Reeperbahn, Lustans Lakejer, Alphaville och sist men inte minst Jakob Hellman i Eskilstuna på en och samma kväll?! 80-talet är väl inte mitt favoritdecennium musikmässigt, men kul var det. Ultravox blev höjdpunkten. Bandmedlemmarna hade grånat betydligt men såg ut att ha en kul dag på jobbet. Festivalstämningen infann sig, även om Alphavilles firmafestspelning satte den på hårt prov. Någon sa att om man ställde sig på rätt plats lät det bra... Jag är skeptisk. Vi smet undan och tittade på Eskilstunaån som sakta flöt förbi. Sambons nya t-shirt matchar odlingens tagetes på ett förtjusande sätt.

Nattlogi hos mamma, och dagen efter tog vi oss till stugan, några vänner följde med. Det blev bad, grill och prat, prat, prat. "Very tiring", tycket Alice och knoppade in i soffhörnet medan vi avslutade kvällen med Mördare okänd.

Usch ja. Så  lätt att tänka "Imorgon har jag bättre tid, och då ska jag välja bild och blogga!" Dagar blir till veckor blir till månader och mamma börjar undra...

Första var det mycket jobb vilket inte tog slut förrän i Almedalen. Politikerveckan i Visby... nu har jag varit där, och mingel och evenemang är väl inte riktigt min grej :-). Gjorde det jag skulle, och gick även på ett bra seminarium (Borg-kommissionen) men sedan... mitt val - Botaniska trädgården:

Så började äntligen semestern! Sol och värme har härjat i Sörmland. Från stugan  har vi gjort ett par utflykter i och kollat in Harpsundsekorna och noterat att den senaste statsministern  har satt sin prägel på Harpsund. En basketkorg på tennisbanan! Ja, det blåser nya vindar...

Och Sven-Bertil uppträdde vid Skottvångs gruva. En toppenkväll med skönsjungande Taube i kolmilans rök och där jag ännu en gång kunde konstatera att jag fått med sambon på ett evenemang där vi sänkte medelåldern (och det krävs allt mer för detta). Notera mängden grå huvuden. En klar fördel är de äldre gärna sitter ned, här på medhavda stolar, så att även en person under medellängd har chans att se bra!

Solen strålade och strålade och de tre vattentunnorna vid stuga stod alldelens tomma för första gången på de tre år vi haft stugan. Elände, eftersom vi inte får använda dricksvatten till vattning. Gult och eländigt blev allt och jag kände mig alltmer som Gérard Depardieu i Jean de Florette. Sparade sköljvatten, tog med vatten från Stockholm... Hu, visar inga bilder från torke-eländet, det får bli vackra krolliljor från mammas kolonistuga där man har fri tillgång till Eskilstunaåns vatten.

Vi lämnade växterna i sticket, med en from förhoppning om ett rejält regn, för en tredagars utflykt till Edinburg. En dag mulet, en dag sol och en dag regn. Perfekt mix! Till E återvänder jag gärna, dock hoppar jag gärna slottet, "the number one attraction". Trevligare var Calton Hill i duggregn, kolla vilken snygg siluettbild med paraplymannen och sällskap!

Ok då, lite av utsikt från slottet:

Och när vi kom hem hade det regnat! Eftersom det var ökentorrt innan var marken torr, men tunnorna var fyllda till bredden och när jag krafsade lite i jorden i odlingarna fann jag fuktig jord. Kanske var det regndansen fyra dagar innan som gjorde susen eller så var det bara dags.

Segdragen förkylning och ögoninflammation gör tillvaron lite pestig. Inte kul att vakna som Marty Feldman. Men idag tog vi oss ändå till ridlektionen (missade förra). Efter det känner jag mig nästan helt frisk! Det är så spännande att lära känna hästar. Lite nytta har jag av hunderfarenheten, annat är helt obekant. Ibland kan jag plock fram attityden, "nu gör vi så här", veta vad man vill och inte krångla till det. Men ibland har jag noll koll  och det blir panikvarning. Det är lätt att känna sig liten när hästen pinnar på allt fortare åt ett håll som jag inte alls tänkt mig och verkar vilja sträcka ut ordentligt. Huuuuh. Hittills har det löst sig och jag försöker komma igen och samla mig. Tre djupa andetag. Men det är häftigt när det fungerar att styra och stanna hästen så som jag själv bestämmer (ja, det är på den basnivån jag rör mig). Och så är det säkert väldigt nyttigt att flytta sig ut ur bekvämlighetszonen och utmana sig själv. Har ingen bild på kvällens häst (söt var han), så det får bli en gammal bild från Wijs trädgårdar. Tittar man noga så ser man en ängel av hönsnät med vingar av... rostig plåtfläta? Sinnligt vackert, och en skyddsängel för dem som behöver det, nu.

Grannkatten med familj flyttade ju i våras och de nya ägarna har tyvärr inte katt. Vi saknar besöken av den rödgula tuffa Bosse, men börjar också märka hans frånvaro på andra sätt. Sorkarna (?) har mumsat på lökarna och hararna rejsar runt på tomten och betar lite förstrött däremellan. Hm, de tidigare två åren har vi haft en hel del krokusar men så icke nu. Gröna avgnagna blad däremot... Min gissning är att krokus står på hararnas meny. Hoppas att de inte äter pärlhyacinter och narcisser också! Nedan en katt från förra helgens trädgårdsmässa.

Söndagspromenad med schäferflickan. Det är bråttom bråttom (men koll på att vi är med) men vi fick henne att posera snyggt vid vårens första tussilago. Så fint de lyser upp det vårvintergrå.

I ett av solen glömt hörn hittade vi det sista av vinterns snö. Nu dröjer det länge tills man kan rulla ryggen i snön, gräva och leta efter...ja, vad letar de efter? Kanske är det bara ett uttryck för grävandets glädje.

Tillbringade en eftermiddag på Nordisk trädgårdsmässa med mamma och B. Bra att ha kunniga människor med sig när man är trädgårdsnybörjare. Det gick ju inte så bra med förra årets fröförsök. Men nu har jag laddat med knölar, lökar och sticklingar och hoppas att det ska funka bättre. Jag var inte lika överväldigad detta år, men det fanns en hel del fina miljöer och idéer att inspireras av. Årets tema är kärlek och bröllop (gissa varför!) Min favoritdetalj var nog detta, tanken "på en bädd av mossa" far genom mitt huvud.

En ny insikt var att orange är en fantastisk färg. I vanliga fall brukar jag falla för svala färger som grått, lila, rosa. Montern Trädgårdsdesign var underbart vacker och just den här bilden visar kanske inte riktigt hur fint det orange kan vara, men det blev bästa fotot så det får bli så.  

Utställningens andrapris är dock rena sinnebilden av hur jag skulle vilja ha det. Ren torparlycka! Oranga dahlior i potatislandet, så får det åtminstone bli.

Det dukade bordet i svala färger gör mig också pirrig. Tänka att slå sig ned där för en måltid med vänner... Ack ja, det är inte lätt att välja.     

men ingen kamera var med. Istället får det bli vår enda bild på tanzaniansk hund, men en mycket typisk sådan. Gulröd, självsäker och ute på egna äventyr - så såg hundarna vi såg  ut. Storleken varierade dock något och det här är ett rätt stort exemplar.

Efter två veckors semester trodde man att snön skulle vara borta. Inte alls, även om mycket smält bort finns en del kvar. Men det dröjer inte länge till och nu är det så underbart ljust.

På måndagens hundpromenad fick vi ett hedersuppdrag att gå med en extra stressad tik. Schäferflickan var duktig på att ta kontakt - är man schäfer så är man - och var dessutom intresserad av godis (handen är i godisfickan nedan :-) ) så vi fick henne att i stort sett låta bli att skälla på de få hundar och människor vi mötte på vår runda i skogen. Fördelen med att vara två tvåbenta är att en kunde gå åt motsatt håll som störningen efter att ha visat en godisbit. Schäferflickan valde då att ägna uppmärksamheten godisbiten och att leta upp den när tillstånd gavs. Vi var alla trötta och nöjda efter den promenaden.