Lilla fröken Schäferblandning var hos oss i helgen igen. Hon fick följa med på middag och blev den Allra-Första-Hund den lille sexmånadersbebisen fick se. Inte för att han brydde sig särskilt. Vovven var desto nyfiknare. Riktigt små barn verkar inte lukta vanlig människa. På söndagen blev det en härlig tallskogspromenad, efter tips från en arbetskamrat. Vi gick delar av etapp 1 och 2 och lite i krokarna på Sörmlandsleden. Vi fikade med medhavt kaffe och mackor med stekt ägg. 

   På hemvägen såg vi den tjockaste dimma jag någonsin sett i Stockholm och på Essingeleden. Man såg inte ett smack utom några bilar fram. Häftigt! 

Jultecknen hopar sig. I dag såg jag julgranen vid St Eriksplan och det doftade lussebullar från Pressbyrån i Gamla stan. Ja, man är stadsbo...

Lyxjulklappstips : Boka träff med Kolmårdens vargar. http://www.kolmarden.com/Besok-oss/Vilda-Moten/Varg/. Det är mäktigt att möta vilda, men människovana vargar. De var nyfikna, keliga och rätt hundlika. Men ändå inte. De fem vargarna hälsade gärna på oss och lät sig klappas, men det gick inte att locka på dem som man ju kan göra med de flesta hundar. Nä, det var helt på deras villkor. Och hierarkin vargarna emellan var viktigt och markerades kraftfullt. Här har sambon närkontakt med en av dem.

Underbar video! Bli glad, och se hur människor glädjs och provar på. En känd biltillverkare har tagit intitiativ till en tävling/kampanj på temat att glädje är det absolut lättaste sättet att få människor att ändra på sig. Schysst budskap.

http://www.youtube.com/watch?v=ivg56TX9kWI&feature=player_embedded

Vi hade ingen permishund denna helg eftersom vi skulle till Det goda köket-mässan. Det blev bara en promenad med en yorkshireterrier. Rund herre, men massor med spring i benen och charmigt kontaktsökande efter inledande försiktighet. Sambon var rätt läskig först... Vädret var fantastikst härligt höstgrått, men jag glömde förstås att ta med kameran. Här en bild på en tidigare permishund som gärna satt i knä men avskydde promenader i snöslask.

Denne stilige man mötte vi i Florens under en långhelg i Italien. Jag föll pladask för honom, David (förstås) och några andra statyer på piazzan utanför Uffizienterna. Det är omöjligt att inte fångas av skönheten. Tar man sig tid och tittar på detaljerna måste man förundras över att sten kan vara så levande. Jag kan inte mer om konst än några svaga hågkomster från lektionerna i gymnasiet, men nästa gång vill jag veta mer från en kunnig guide.

Annars blev det som vanligt på semestrar mycket traskande, mat och dryck. Höjdrädda sambon följde motvilligt upp de 414 trappstegen i klocktornet. Med Florens för sina fötter mjuknade han - i dubbel bemärkelse :-) - och var sedan inte omöjlig att dagen efter få med upp i ett torn i Lucca. Att ta sig upp i torn och andra höga byggnader för att få utsikt är något av en fix idé. Väl värt lite träningsvärk i vaderna. Och nyttig KBT-träning för höjdrädda medresenärer!

Utsikt från ett torn i Lucca. (A, jag tror inte att det är samma torn som vi tog oss upp i. Men utsikten är i stort sett densamma.)

Det går inte att gå förbi maten. En av de kulinariska höjdpunkterna var denna ljuvliga kronärtsskocka som vi åt på ett ställe som heter Zaza, efter tips från en arbetskamrat. En speciell upplevelse var besöket på Il Latini som en annan arbetskamrat tipsat om. Värt ett eget inlägg... (och besök).

men vi har köpt en begagnad kanadensare! Vi fick äntligen napp på vår lapp i fritidshusområdet. En äldre kvinna ville sälja sin kanadensare eftersom inte ens barnbarnen var intresserade av den längre. Nu slapp vi hyra släp. Vi lastade in halva kanoten i bilen och sedan fick jag jogga bakom och hålla upp bakdelen medan sambon körde bilen hem till stugan. Som tur var mötte vi inga människor, det såg nog lite lustigt ut. Nu kan jag knappt bärga mig till nästa säsong, då ska det paddlas! (A, du hänger kanske med? Jag lovar att det inte blir någon å-ränning.) Den skymtar framför stugan, grön och fin!

Vi hade ingen permishund hos oss i helgen, men har varit ute på ett par kvällspromenader. Första gången fick vi gå ut med 10 japanska chin (?), som inte hade någon koppelvana. Hjärnan fick jobba på ett annat sätt, kan man säga. Nästa promenad blev mer traditionell, vi gick med en tervueren (stavning?) som var lite hispig men väldigt kelig och kontaktsökande när vi stannade för en liten "gosstund".

Utan valpen hade jag inte sett dimman över St Eriksbron i arla morgonstund. När jag en vanlig vardag går till jobbet är det något fler människor och bilar här. Jättemånga! Dimman från vattnet under bron ger en speciell stämning.

Valpen T kissar, igen. Vi har som tur är en liten refugplantering med jord och stenar några meter från porten som är en räddning för de mest nödiga. En del är kinkiga och väntar tills det finns gräs. Lille T tog en andra kissning här. Visst är han söt, fortfarande valp men snart börjar han nog lyfta på benet.

På en av de många kisspromenaderna mötte vi en pojke i 10-12-årsåldern som mycket artigt ursäktade sig och frågade vad det var för ras. Herdehund, en vit schäfer förklarade jag. Han var nöjd med svaret, sken upp i ett stor leende och sade att han tyckte att hunden såg ut som en varg och lade till "jag älskar vargar". Vi gick vidare och var sitt håll men jag kände lite större hopp om mänskligheten.

Bergianska trädgården är ett roligt ställe att besöka när man är trädgårdsnybörjare. Här visas alla möjligheter upp. Det finns så många växter att se, och till skillnad från i  handelsträdgårdar så ser man hur växterna blir i en miljö där de är omhändertagna. Det skapar drömbilder. Så här skulle jag vilja ha det:

Jag inser att det inte funkar med tulpaner på vår naturtomt där rådjuren har sina upptrampade stigar. Men det finns ju annat! Nu gick det ju inte så bra med mina försök i år. Sniglarna är ett, bland andra, eländen. För många är det kanske svårt att tro, men den koreanska isopen som skymtar framför de frosthärjade rosenskärorna (köpta som stora plantor, och därmed kunnat överleva sniglarna) måste jag nog kora som året trädgårds/naturtomtsframgång! Den är en av tre ungplantor som överlevt sniglarna, och den har också överlevt att jag gett upp ogräsrensande och vattning eftersom jag trodde att allt plan(t)erat liv var dött. (Vän av ordning får ha överseende med ogräset.)

Nu är det höst! Tid att fundera ut hur det ska bli nästa år, och vad som skulle kunna funka. Drömma kan man alltid!

En sambofri  kväll=lek med Photoshop.