Traditionsenligt besök på Stockholm Beer & Whisky Festival. Går man dit tidigt är det trevligt och inte så stökigt. Torsdag är bästa dagen, fredagar och lördagar blir det lite trängre. En riktigt bra sak med denna mässa är att det är aldrig kö på damtoaletten! Se bara bilden längst ned, ca halv nio på kvällen och hela mässhallen är fylld av öldrickande besökare, men på damtoaletten är det bara att glida in i valfri ledig toalett! Normalt brukar det vara sådär 95 procent grabbar bland besökarna. I år var vi märkbart fler kvinnor (se bild igen). Också fler äldre herrar och några enstaka gossar som nog fick visa leg innan de blev insläppta. Kul med bredare publik! Goda nya öl var Gotlands Sitting Bulldog, Nils Oscars Hopp yard och en californisk ekologisk india pale ale från ett mikrobryggeri. Sambon avslutande med sin favorit Smörpundet (Nynäshamns bryggeri), men då var jag sedan länge ölmätt. Kolsyrade drycker fyller magen så . I påsen hem fanns som vanligt Anna Marias Corazza Bildts långlagrade parmesanost.

Våra två "ärvda" äppelträd gav sammanlagt tre äpplen i år, vilket är nio färre än förra året. Det är fullt med spjuttrassel högst upp, så kanske är det brist på ljus? Nåväl, i helgen fick sambon ett äppelträd i födelsedagspresent och då det redan satt tre äpplen på trädet har vi fördubblat skörden!

Desto fler plommon får vi. I dag har jag gjort plommonsylt, och inlagda plommon. Hoppas det blir bra, för jag fick kämpa mot en jättetrötthet.

Det har varit intensivt på jobbet ett tag, men i går blev allt klart så det är väl en sån där urladdningströtthet. På kvällen tog vi en promenad med en omplaceringshund och som vanligt inträffade miraklet att under en timme är all trötthet och alla tankar på jobbet som bortblåsta. Bättre terapi finns inte! Hunden, en större blandras, var snäll och livlig men man märkte att han nog inte haft det så lätt för han reagerade rätt starkt på "tillsägelser" - harklingar och hupp hupp. Öronen for bak och låg slickade längs huvudet. Då gäller det att hupp huppa mjukt och vara desto noggrannare med beröm när det blir rätt igen. Han tyckte att det var skönt att bli kliad, så han tyckte nog att vi var rätt ok. Glömde kameran igen.

Det blev kräftor igår, inpirerat av bilden på Valle Vagabonds mattes uppdukade kräftbord. Kräftorna var bamsiga (1 kg blev åtta stycken), pajen färdigköpt och kanterellarna kom från Hötorgshallen. Men jag stekte åtminstone kantarellerna själv! Gott blev det, med minimal arbetsinsats.

Kvällspromenad med snäll kille med ond nacke, därför sele. Han gick fint i  kopplet (med små hintar från oss) men det var svårt att få riktig kontakt. Jag tror att vi lärde honom att fånga godis. De första bitarna träffade-förvånad-hund-på-pälsen. Jag övade samtidigt upp min prick-kastning, som inte alltid är 100 procent . Frolic är svårt att motstå, så de sista bitarna fångade han finfint. Stolt än stoltare var han när han bar på de stora pinnarna. T trippade på fint utan att dra så förfärligt i kopplet. Jag glömde att fråga personalen vad hundar som har ont i nacken bör undvika att göra.

Sambon tyckte att hans fötter såg små ut (kan det vara ett problem? Mina ser alltid stora ut. Jag anar ett genusproblem.). Inget som inte photoshop kan fixa!

Alla årstider har sin charm, och min favorithöstmånad är september. Och vilken september vi har haft i år! För två år sedan hittade vi ett solrosfält bortom vårt fritidsområde. Tusentals solrosor solade sina ansikten i höstsolen. När vi åkte förbi i år för att titta visade det sig att det på ena solrosodlingen odlades havre och på den andra växte mest midjehöga baldersbrå (?) och tistlar. De sistnämnda fick hunden att ledsna på fotoexkursionen. Tistlar sticks! Men på båda ställen stack ståtliga solrosor upp sina ansikten. Husgrodan gottar sig också i höstsolen.

För exakt en vecka sedan såg jag Bo Kaspers orkester på Mosebacke. Trevligt, easy-listening-band tyckte jag, och följde gärna med bara för att jag alltför sällan kommer iväg på konserter. Fantastiskt! Varm, skön sensommarkväll i Stockholm och bandet gör sig definitivt live. Det där lite för polerade från cd-skivorna fanns inte där. Däremot en helt underbar trumpet. Det här var kvällen jag lärde mig att älska trumpet. Vilket ljud! När de spelade Vi kommer aldrig att dö fick jag för tredje gången i mitt liv tårar i ögonen på en konsert. Ack ja. Och så  hände något som aldrig  hänt förr: jag såg jättebra! Det var som en korridor mellan alla huvuden och ryggar framför mig så att jag trots mina 162 cm såg perfekt hela kvällen. Jag lyckades ta ett par bilder med mobilen och nu, efter en vecka, har jag lyckats föra över bilderna också.

Nedan finns en länk till en konsertversion av Vi kommer aldrig att dö. Tips: om man inte är på Ernst-Hugo-humör kan man börja titta/lyssna på 3:14.  I oktober kommer en samlings-cd med BOK. Ska defintivt köpa den!

http://www.youtube.com/watch?v=wxuZOkMIZEU&NR=1

När vi i helgen skulle åka till Skottvångs gruva tog vi inte 53:an och 57:an utan de där tunna små vägarna som  inte har något nummer. Ett helt nytt landskap visade upp sig! Jag fick riktig "semesterkänsla". Sådär som när man far runt med hyrbil i Italien och vet att det inte är de större städerna som ger den största upplevelsen, utan det där andra.

Som den fåniga stadsbo jag är får jag ständigt den där overklighetskänslan när jag inser att de där gyllengula åkrarna inte bara är vackra avbrott i granskogen (verkligheten sedd genom bilfönstret), utan DET SOM BLIR VÅR MAT. (Ursäkta det var inte meningen att skrika.) Och de där gren-jord-trä-samlingarna man ibland ser längs vägarna, vad är det och varför gör di på detta viset?

Nåväl, vi såg en helt annan bild av Sörmland. Resan dit tog också tre gånger så lång tid som hemresan när det fick bli nummer-vägarna. Nog finns det mål och mening i vår färd - men det det är vägen, som är mödan värd.

För övrigt lider jag av schäfersjuka. Jag vill ha en schäfer! Förra helgens permishund är redan på prov. Lyckliga människor! Jag missade också kvällens hundpromenad pga en kombination av tidsoptimism och deadline. Sambon, som fick ta promenaden utan mitt sällskap, rapporterade om en trevlig men försiktig husky-blandning.

För ett par veckor sedan hittade jag dessutom favoritgodiset sedan barnsben i sexpack! Passar ju extra bra nu.