Oj, oj, jag är alldeles förälskad i den lockhårige gossen med de snälla ögonen nedan! Ett långt, gott liv har satt sina spår. Supervänlig, lydig och kelig. Inte ens gruffande hanhundar var något T brydde sig om. På söndagspromenaden på Sörmlandsleden vägrade han att gå framför mig om sambon gick först med honom i kopplet. För att vara säker på att jag inte kom bort försökte han gå bakom mig (längst bak). Höll jag i kopplet gick han gärna först. Lite märkligt beteende, men jag kunde inte låta bli att känna mig lite smickrad.

Här blev det bråttom uppför stenen. Vad gjorde människan för sig själv långt borta? Bäst att kolla FORT. Sambon hade svårt att hänga med.

Kan man annat än bli totalt harmonisk när man ser honom så här? 

Jag tror att det var lika tufft för oss båda när jag lämnade tillbaka T i morse efter helgpermis tillsammans. Våra senaste helghundar har fått nya hem väldigt fort, och det borde också denna stiliga curly coated retriever få!