Denne stilige man mötte vi i Florens under en långhelg i Italien. Jag föll pladask för honom, David (förstås) och några andra statyer på piazzan utanför Uffizienterna. Det är omöjligt att inte fångas av skönheten. Tar man sig tid och tittar på detaljerna måste man förundras över att sten kan vara så levande. Jag kan inte mer om konst än några svaga hågkomster från lektionerna i gymnasiet, men nästa gång vill jag veta mer från en kunnig guide.

Annars blev det som vanligt på semestrar mycket traskande, mat och dryck. Höjdrädda sambon följde motvilligt upp de 414 trappstegen i klocktornet. Med Florens för sina fötter mjuknade han - i dubbel bemärkelse :-) - och var sedan inte omöjlig att dagen efter få med upp i ett torn i Lucca. Att ta sig upp i torn och andra höga byggnader för att få utsikt är något av en fix idé. Väl värt lite träningsvärk i vaderna. Och nyttig KBT-träning för höjdrädda medresenärer!

Utsikt från ett torn i Lucca. (A, jag tror inte att det är samma torn som vi tog oss upp i. Men utsikten är i stort sett densamma.)

Det går inte att gå förbi maten. En av de kulinariska höjdpunkterna var denna ljuvliga kronärtsskocka som vi åt på ett ställe som heter Zaza, efter tips från en arbetskamrat. En speciell upplevelse var besöket på Il Latini som en annan arbetskamrat tipsat om. Värt ett eget inlägg... (och besök).

Sista kvällen åt vi på en restaurang i Pisa som välkomnade hundar! Vilket paradis. "Io posso entrare" betyder "Jag får komma in", och det finns även en italiensk sajt med det namnet som har tips om vilka restauranger, hotell etc. i Italien som välkomnar hundar. Jag läste en google-översättning av sajten, där skribenten ondgör sig över att hundar inte alltid är välkomna på restauranger och i mataffärer. De skulle bara veta hur det är här i Sverige. På grund av Livsmedelsverkets regler är det inte ens upp till restaurangägare om hundar får följa med husse och matte in.

I Lucca hittade vi en hundbajspåsehållare med pedagogiska instruktioner. Runt gamla staden går en fyra kilometer lång mur som också är en promenad med träd och gräs. Man har utsikt på staden åt ena sidan och det toscanska landskapet åt andra hållet. Jodå, där rastades vovvarna. Sambon och jag såg ut lika fån-glada ut som Toker när vi stötte på en stilig schäfer på morgonpromenad med matte och husse.