Julhelgen är över. Vår favoritvovve C har varit här i  några dagar. Lilla soffpotatisen! (I gott sällskap med sambon. Notera hans fossingar.) Hon har har varit lugn och avslappnad alla helger hon varit här, men senaste helgen har hon legat med magen upp vilket hon inte gjort tidigare. Högsta nivån av avslappning, skönt att se. 

Jag älskar mitt julpynt, men det blir samma traditionella pynt varje år. Ungefär sånt som mormor och mamma har. I år slog jag dock till med en nyinköpt ren från Åhlens! Förtjusande, tycker jag. Lillebror Rolf fick en egenhändigt bränd och designad cd med låten Rolf Ren med silverrenen på omslaget. När vi var unga (alldeles nyss) lyssnade vi mycket på Torsson, men denna låt hade jag inte hört förrän alldeles nyligen. En lämplig bonus-klapp (när man avskaffat julklappar vuxna emellan).   

<object width="425" height="344"><param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/u99zt9TIrTI&hl=sv_SE&fs=1&"></param><param name="allowFullScreen" value="true"></param><param name="allowscriptaccess" value="always"></param><embed src="http://www.youtube.com/v/u99zt9TIrTI&hl=sv_SE&fs=1&" type="application/x-shockwave-flash" allowscriptaccess="always" allowfullscreen="true" width="425" height="344"></embed></object>

Om C var en människa skulle hon kanske inte tycka att den här bilden var särskilt lyckad. Men visst har hon charm!

Vi pulsade runt i snön i ett par timmar med C och en annan hund B (och människa) i sällskap. Den stilige B gjorde inget vidare första intryck på C. När han ville bekanta sig såg hon först ogillande ut, och när han inte lyssnade till det visade hon garnityret med eftertryck. Vi traskade på i led och efter knappt en timme hade hans intresse svalnat och hennes skepticism avtagit. De delade avslappnat på doftfläckarna samtidigt. Det var roligt och intressant att se hur deras relation utvecklades under ett par timmar. Det blev inget bus, men det blev defintivt roligare än det skulle varit med bara med tvåbenta.

så i morgon blir det förhoppningsvis fina snöbilder från stan. Här är en innan-snö-bild på fröken Schäferblandning som lär sig gå balans - "Vad då lär sig? Piece of cake, ta bort godisbiten, jag har fattat och är på väg framåt!" Nu ligger hon och trynar i favorithörnet i soffan. Vi fick en fin promenad i skogen när vi hämtade henne i kväll. Snön gör en fantastisk skillnad. Man kan knata runt där trots kvällsmörkret. Det behövs inte ens månsken.

Jag var beredd att ge vad som helst för lite solsken. Så kom solen äntligen tillbaka på en kortvisit i lördags. Underbart! Någorlunda stärkta traskar vi vidare genom det grå, mörka novemberrusket. Och på söndag är det första advent och nedräkning till julen.

En ung tik var på besök i helgen. Lugn, följsam, kelig och väldigt lätthanterlig. Hon fångade gärna godis, men annars var det svårt att hitta lekar som hon ville ställa upp på inomhus. Kanske borde vi försökt lite till, det är lätt att bli lite slö med lekar när hunden verkar så nöjd med att inte göra något särskilt. Ute var hon betydligt mer aktiv. Unga fröken Schäferblandning vill dock inte vara med på bild, så nedan visas en tidigare helghund som var desto busigare och inte alls besvärad av kameran.

Det har varit mycket ett tag. Desto skönare att få sin hundpromenad (lyxvara för oss som inte har egen hund). Kvällens vovve är en trevlig schäferblandning som gick på speed de första tjugo minutrarna men sen tog det lite lugnare och hade tid att bry sig om vilka vi kunde vara... och om vi möjligen hade Frolic som man kunde göra sig förtjänt av. Såklart! Jättetrevlig tjej, hoppas vi ses igen.

Vi får ju ibland hem hundar på besök under en helg. De har fått lämna sina hem, som kan ha varit jättebra eller usla för en hund, för att hamna på ett ställe med många hundar där de träffar massor av nya människor. Så dyker ännu ett nytt par människor upp, man tar en promenad i skogen (som vanligt är på det nya stället) men sedan får man åka tunnelbana. I bland kanske för första gången. Uppför trapporna, sedan möter man en ny miljö med bilar, trafikljus, människor i mängd och en massa nya dofter. Oj, oj, oj, vad ska man tro?

Sedan bär det in i en port, åka konstig liten hiss där man kan skymta golvet försvinna utanför och så kommer man in i en lägenhet. Nya dofter, en hink med hundleksaker, en hundsäng, en människosäng... Långsamt eller i ett huj undersöks den nya miljön. Människorna kollar in vad man gör och hur man verkar ta in det nya. De har fått för sig att det är bra om hunden efter att ha bekantat sig med den nya miljön får komma ut på en kort kisspromenad igen för att, och det är poängen, komma tillbaka till en miljön som man åtminstone sett förr.

Hundarna tar det hela olika, beroende på personlighet och tidigare erfarenheter. Vi får oftast får hem hundarna på fredag kväll. Efter inkänning och kisspromenaden är vi förstås hungriga, och därför gör vi i ordning vår fredagsmat.  Sambon och jag tycker båda mycket om att laga mat. Vi är samspelta i köket, och det blir nog rätt bra energi när vi tillsammans fixar käket. Och här kommer min spaning: Det här är den stund när hundarna verkar slappna av särskilt bra. Ofta väljer de att ligga i köket (bra tycker vi, för då slipper vi fundera över vad de har för sig). Att aktivera en hund gör dem just aktiva, men om man inte göra något alls blir en del hundar hyperaktiva av sig själva. När vi äter kan en del vakna till igen och testa i vilken grad man kan tigga till sig mat. Men under själva matlagningsstunden kopplar de av bra.

Som en illustration ser du nedan fredagens lamm- och svampragu (den blev godare än den ser ut) och en avslappnad fröken S på köksmattan.

Men generellt är det fantastiskt vilken förmåga hundarna har att leva i nuet. De flesta finner sig snabbt till rätta och gillar det som under en  helg erbjuds i form av promenader, lek, bus, mat och - inte minst - lite lugn och ro.

Helgens persmishund var inte sugen på några långpromenader. Lilla fröken S, kampis/rottisblandning, verkade dock trivas bra bland höstlöven i Vasaparken. Där finns tillräckligt med saker att  upptäcka. Hon lärde sig jättesnabbt att kamera betyder godis, och ställde gärna upp som fotomodell. Hon lärde sig också att om hon slutade bita i kopplet så kunde man också få godis. För att kunna sluta måste man börja också... jag tror faktiskt att hon tänkte i så många led.

"Gäsp, vad det är tråkigt att vänta på tunnelbanan."

"Men lite träning på överaskande möten i trång miljö bjuds det på. Inte för att jag behöver träna på sådant, kan det rätt bra!"