Vår lilla terveruen kan tydligen nafsa efter den som håller i kopplet när hon ser andra hundar. Det hade vi ingen aning om på förra promenaden, och då visade hon inga sådana tendenser. Nu spanade vi förstås efter andra hundar för att vara beredda, och jag kunde tyvärr inte låta bli att tänka på att Cesar Millan påpekar att hundarna fångar upp vad man föreställer sig och man det man föreställer sig sker... 'Nå, det gick bra och den lilla raringen skötte sig lika bra som förra gången.

För övrigt har jag skaffat ett bibliotekskort igen. Det har hänt en hel del på tjugo år! Nu kan man kolla upp vad som finns på stadens olika bibliotek på datorn, och är en bok utlånad får man veta när den senast ska lämnas igen. Man har ett kort med kod som man använder för att själv registrera sina egna lån (böckerna fotas och ut kommer ett kvitto med titel etc. samt återlämningsdatum)! Det kommer automatiskt en påminnelse till mejlen om återlämning.

Annat var sig likt. Den lugna stämning med människor som söker, som funnit och läser. Bibliotekarien med sina glasögon, pagefrisyr, kofta och vänlighet och all tid i världen att hjälpa (den nygamla) biblioteksbesökaren till rätta. I love it!

Första lånen blev en rysk deckare (efter tips från arbetskamrat, och som också var den som indirekt fick iväg mig till biblioteket "Ska du köpa boken, den finns ju på biblioteket?!") och första delen i Kjell-Olof Feldts självbiografi. En tredje bok som jag ville låna fanns magasinerad på Stadsbiblioteket och kunde hämtas där dagen efter.

Sista kvällen åt vi på en restaurang i Pisa som välkomnade hundar! Vilket paradis. "Io posso entrare" betyder "Jag får komma in", och det finns även en italiensk sajt med det namnet som har tips om vilka restauranger, hotell etc. i Italien som välkomnar hundar. Jag läste en google-översättning av sajten, där skribenten ondgör sig över att hundar inte alltid är välkomna på restauranger och i mataffärer. De skulle bara veta hur det är här i Sverige. På grund av Livsmedelsverkets regler är det inte ens upp till restaurangägare om hundar får följa med husse och matte in.

I Lucca hittade vi en hundbajspåsehållare med pedagogiska instruktioner. Runt gamla staden går en fyra kilometer lång mur som också är en promenad med träd och gräs. Man har utsikt på staden åt ena sidan och det toscanska landskapet åt andra hållet. Jodå, där rastades vovvarna. Sambon och jag såg ut lika fån-glada ut som Toker när vi stötte på en stilig schäfer på morgonpromenad med matte och husse.

"Tistlar Är gott - och jag ser rätt grym ut för att vara valp! Eller hur?" Mmm, precis som när man  uppförstorar insekter så att de ser ut som urtida monster.

Valpen har också vant sig vid jättestora fåglar (gäss). De var inte så läbbiga när man tittat ett tag. Men först var han avvaktande och uppmärksam, som synes.

Det blev också lite "passivitetsträning" på trappan vid Karlbergs slott. Det gick utmärkt, efter grusgrävning, rådjursmöte, konfrontation med helfigurer-i-papp-i-full-krigsmundering-och-väldigt-elaka ögon, tränande rekryter (officersämnen?). Tänk vad en liten park nästan mitt i Stockholm kan erbjuda!

Efter lite vila var det skönt att få ge plastgrisen en omgång.

Oj, oj, jag är alldeles förälskad i den lockhårige gossen med de snälla ögonen nedan! Ett långt, gott liv har satt sina spår. Supervänlig, lydig och kelig. Inte ens gruffande hanhundar var något T brydde sig om. På söndagspromenaden på Sörmlandsleden vägrade han att gå framför mig om sambon gick först med honom i kopplet. För att vara säker på att jag inte kom bort försökte han gå bakom mig (längst bak). Höll jag i kopplet gick han gärna först. Lite märkligt beteende, men jag kunde inte låta bli att känna mig lite smickrad.

Här blev det bråttom uppför stenen. Vad gjorde människan för sig själv långt borta? Bäst att kolla FORT. Sambon hade svårt att hänga med.

Kan man annat än bli totalt harmonisk när man ser honom så här? 

Jag tror att det var lika tufft för oss båda när jag lämnade tillbaka T i morse efter helgpermis tillsammans. Våra senaste helghundar har fått nya hem väldigt fort, och det borde också denna stiliga curly coated retriever få!

Yngsta syskonbarnen fyller 5 och 1 år i veckan så i dag bjöds vi på hembakta bullar, sockerkaka, muffins och tårta. Smarrig sockerchock! Efteråt bar det iväg till en jättetrevlig lekplats (särskilt anpassad för autistiska barn, fick vi veta). Bäst var dock äppelträden, som jag klättrade i, och stockar och stenar där femårige O och jag lekte inte-nudda-marken. Kul!

Vi har haft en ny, mysig permishund denna helg. En dryga året blandning av alaskan malamute och karelsk björnhund. Med honom testade vi en ny promenadrunda i dag (Kärsön runt) som var väldigt trevlig, men vi var sent ute och det var längre än vi trodde s det blev att spurta runt ca en och en halv timme eftersom han skulle lämnas tillbaka kl 12. En morgonpigg rackare som hade avsatt förmiddagarna för att kolla var gränserna gick, om än snällt. Övriga timmar var han en riktig sötnos.

I brist på hund (och trädgård) får det bli en bild från arkivet. På promenad i Luxemburg såg vi en kommunal, antar jag, låda med gratis hundlortpåsar. Jag vill minnas att jag sett något liknande i Stockholm någon gång. Men den luxemburgska var så glad gul och fin med sin pedagogiska instruktion och med det glada tillropet: "Bravo"! Vovvarna i det lilla, lilla landet verkar ha väldigt fina och fasta kluttar...

Det blev en riktig myshelg. Helgens permishund var en supercharmig, busig men väluppfostrad mellanschnauzer. Precis lagom morgontrött också, uppskattas. Z var lite gruffig mot en del hundar men det kändes som att det inte var alltför svårt att få kontakt. Något ska man ju ha att jobba med! Han letade med förtjusning upp doftplatser att gnugga ryggen mot. Rävbajs, mmmmm...

I morgon hämtar vi förhoppningsvis en permishund. Kanske blir det M igen, kanske blir det någon annan.